 |
| Skogens blåa guld - gratis är gott |
Idag har det gått upp för mig att katastrofen är ett faktum. Att inse att man kommer att uppbringa en inkomst som inte ens täcker hyran gör mig lite fundersam över hur resten ska gå runt. Tur att barnen har snälla och generösa pappor - som jag tyvärr - är medveten om har alldeles egna utgifter. När katastrofen knackar på dörren blir man förr eller senare tvungen att öppna för det finns ingen så enveten, envis och stark kraft, man upplever det i alla fall så, när man själv är som minst och svagast.
De (socialtjänsten) ber mig att sälja min över 10 år gamla bil som är min ända länk till frihet, de ber mig att sälja min lägenhet som är min och barnens borg. De är medvetna om att det är ont om hyreslägenheter här i Sundsvall så jag kan "nog" ställa in mig på att leta lite utanför stan - mot Hudiksvall och Söderhamn till. Jag försöker ifrågasätta lämpligheten för en nioåring att ha så långa resor till skolan. Jag försöker ifrågasätta lämpligheten för min lilla son, han med diagnosen, som ju redan flyttat en gång i känslig ålder för att få ordning på sin skolgång. Inget värde i min insats att ha räddat upp en kille som var på väg att hamna i ett utanförskap kunskapsmässigt i skolan. Med tanke på den uppryckningen som han har gjort och nu dels är räddad från obehöriga betyg och dels är motiverad för gymnasiestudier borde väl vara värt hjälp med nån eller ett par månadshyror nu när katastrofen närmar sig. Visst behöver jag inte bo här. Visst behöver inte Freja bo här. Men Daniel som kämpade sig igenom nian med målbilden att gå Handel och Administration på Thorens. Jag vill inte svika honom. Visst var han under en tid inställd på att flytta till ön men i samband med att de inte kunde garantera plats på gymnasiet för att han inte var folkbokförd där gjorde att vi i början på juli när antagningsbeskeden kom blev tvungna att fatta ett beslut. Man är nämligen inte hur flexibel och impulsiv som helst med de barnen som har några bokstäver med diagnos. Bara så ni vet. Bara så att socialtjänsten vet.
Jag har också ofrivilligt blivit kund hos arbetsförmedlingen. Jag måste vara kund där för att få de där pengarna som inte räcker till hyran. På dagens möte när de presenterade sitt företag och dess tjänster så log och skrattade handläggaren, som minsann hade varit i vår situation själv. För när hen nu kunde se tillbaka på den tiden så var den ju både roligt och lärorik. Jätteroligt. Jag behöver inte ha roligt och jag är villig att lära mig något bara jag kan betala hyran och ge mina barn mat och sånt som barn brukar få. Att lära mig något nytt är dock inte aktuellt då jag inte ingår i "rätt" program för just de tjänsterna. Jag borde ju faktiskt kunna få ett jobb i samma bransch som jag tidigare arbetat i. Det kan jag bevisligen inte. Ett stort telekommunikationsföretag här i stan skulle anställa så många som tolv och jag som för första gången faktiskt kunde söka ett jobb med tryggheten om att min profil stämde fullt ut blev inte ens kallad till intervju.
Idag gick luften lite ur mig..och så saknar jag den här..
 |
| En av två pappor.. |
