Mission impossible

Upp och ner - ner och upp

På onsdag börjar skolan och min "lilla" ska börja i trean. Min lilla stora som bor hemma ska börja på gymnasiet och jag ska fortsätta att vara arbetssökande. Barnen tar för sig av livet och lyckas med det de företar sig och jag känner mig aningen mindre lyckad som inte kan försörja dem på ett vettigt sätt. Att höra dem säga -"när vi får råd" är lika jobbigt varje gång och det är då jag måste vara som starkast och bemöta dem med ett leende och hålla med dem om att deras idéer och önskemål naturligtvis borde infrias. En ack så ovan och så infernaliskt jobbig situation. När jag pratar med dem på arbetsförmedlingen och tycker att deras handlingsplan är för liten, för långsam, för enkelriktad så säger de att med min bakgrund "borde" det inte vara omöjligt att bli anställd inom det jag arbetat med tidigare. Jag svarar och säger att under tiden kan jag väl få utbilda mig inom något nytt som kanske kan passa mig som handsken och då hör jag mellan raderna hur fel jag har som tror att de ska kosta på mig en utbildning utanför mitt kompetensområde. Hur många jobb måste jag söka? Hur många aktiviteter måste jag uppbringa för att erhålla arbetslöshetsstöd? Det är inte mycket de kräver. Jag tror att jag kräver mer. Så är jag också van att jobba flitigt, i högt tempo, lösa problem och samtidigt tillfredsställa kunder för att slippa klagomål som faller tillbaka på mig och det företag jag arbetat vid. Jag passar inte att vara arbetslös. Jag passar att arbeta. Hur ska man göra för att få företagen i Sundsvall att förstå det - att förstå att varje ung, snygg och ambitiös tjej de anställer troligtvis är lite sämre än en fet, ful och fattig tant från Stockholm.